torsdag 15 december 2011

Är det nu...

... man ska smyga ut i köket här på kontoret och snatta en liten mugg glögg som blivit över från mötet i eftermiddags?

Det kan vara så.

onsdag 14 december 2011

Krafttag. Kragtag.

Nu är det bråda tider. Inte på något vis känns det mindre stressigt trots att det är bara vi fem i familjen som ska fira i år, i hemmets vrå. Inga biljetter som blir för dyra, inte det där slitet mellan jaget, egen familj och ursprungsfamilj som brukar överväldiga mig redan på julaftons morgon.

Fast givetvis känns det plötsligt övermäktigt ändå. Nu är ju ansvaret mitt. Det är jag (ja, vi är två, men en av oss stressar sällan upp sig) som ska se till att allt blir trevligt och mysigt. Det hänger på mig och julgardinerna.

Alltså har jag från och med i går föresatt mig att göra Två Julsaker varje dag tills jag blir ledig mot slutet av nästa vecka. Oräknat det jag redan gjort i form av stjärnor och belysningar och en och annan hyacint.

I går kokade jag fudge, i vår familj känd som faster Bojan-kola och så gjorde jag snittkakor som skulle ha haft saffran i sig men i stället fick ingefära (den burken har fyllt år många gånger i skafferiet), kanel och kakao. Och i dag har jag beställt ett knippe julklappsböcker på Adlibris.

Egentligen skulle det räcka med städning, musik, en massa tända ljus och så god mat. Det är inte svårt; det är verkligen inte något man bara gör till jul heller.

tisdag 6 december 2011

Nu får det gärna snöa

Bistra vindar och fukt som gör asfalten förrädiskt hal är inget vinterväder att stå efter när man kan få bättre. Det behöver förstås inte bli snöyra och trafikkaos för att jag ska bli nöjd, även om det bara behövs en bil på tvären någonstans för att flödet ska bryta ihop i storstaden.

Vinterhatarna är inte riktigt nöjda ändå. För det KAN ju hitta på och komma snö. Någon gång framöver. Och då. Blir det eländigt, precis som vi visste!

Alltså, jag vet inte.

måndag 5 december 2011

Lön för mödan

Jag har haft lönesamtal i dag, premiär på denna förnämliga arbetsplats, och då är det skönt att kunna dra en lättnadens suck efteråt. Inga överraskningar. Men visst vore det trevligt att överraska sig själv någon gång!

Mindre flyg och fläng, mer kontroll, färre vindlande utflykter på egna tankespår och mer... petnoga. Å andra sidan är jag hjärtans glad över att sådant jag själv sätter värde på - uppenbarligen, eftersom jag känner mig just glad - uppmärksammas och bekräftas.

Stillsamt tjoho.

tisdag 20 september 2011

Lista

Brukar du komma i tid? Det är tyvärr lite skralt med det. Jag är tidsoptimist eller kanske snarare gå-hemifrån-förlamad. Men jag är sällan mycket sen, och jag missar inte tåg och sånt.
Har du bra kondition? Ja, om jag använder den till att gå snabbt. Annars har jag nog lite väl klent blod igen, tror jag. Otänkbart att springa just nu.
När blev du fotad senast? När jag simmade i Årstaviken i torsdags!
Hur känner du dig nu? Lätt stressad och ganska eftermiddagsdippig.
Vanligaste färg på dina kläder? Grå, svart, ljung. Åtminstone höst- och vintertid. Gladare på sommaren, vilket ju är bakvänt egentligen.
Blir du bra på bild? Oh no.
När och varför grät du senast? En skvätt i går kväll när jag inte kunde somna på två minuter som jag brukade utan började tänka på allt som är grått och som kan gå snett.
Var det pinsamt att svara på det? Nä.
Hade du en bra kväll i går? Ja, rätt så. Sjöng för första gången i en ny kör, franskspråkig till största delen. Sedan lite sofftrevnad därhemma.
Din favoritdryck på morgonen? Kaffe.
Kan du laga mat? Jajamensan.
Är du nyttig? Konstig fråga. Nyttig för vem?
Är du blyg? Inte så värst, tror jag.
Vilken tid gick du upp i dag? Kvart över sju.
Hur mycket krävs för att du ska bli full? Tre snabba pints eller motsvarande antal glas vin? Situations- och formberoende.
Har du spytt offentligt? Inte sedan jag var magsjuk på en tågluff i Frankrike.
Hur många timmar sover du? 7-8 timmar.
Vad sa du senast? Inte riktigt som vanligt ändå.
Var du på festival i somras? Nej, inte ens på O-Ringen till min stora bedrövelse. Fast man kanske får räkna Kiviks marknad?
Vem ringer du när du är arg/ledsen? Beror ju på vad saken gäller.
Vad skulle du behöva nu? En rejäl kopp kaffe, i och för sig lätt ordnat.
Har du snygga skor? Jag går i alla fall inte i skor jag själv tycker är fula.
Vad var det första du sa i morse? Sånt kan jag inte komma ihåg.
Sov du i din egen säng i natt? Ja.
Har nån annan sovit i din säng i natt? Maken.
Har du körkort? Ja, ett 28 år gammalt.
Är du ensam nu? Yes, på min kammare.
Vad ser du fram emot mest denna vecka? Hm, att det ska bli helg? Att det är en ganska kravfri vecka med bara jobb och inga övernattningsgäster? Ikväll ser jag fram emot en öl med maken och hans engelska hot shot lawyer till kusin.

lördag 17 september 2011

Lördagspytt

Strålande vacker sensommardag, även om jag får tillstå att det kryper mot höst. Det märks mer på att dagarna blir kortare än på temperatur och känsla än så länge. Jag hoppas på bad in i oktober. Det är nattemperaturen det hänger på.

Nyss gick rörmokaren. Förra lördagen var jag uppe och väntade iförd casual utstyrsel och med kammat hår. Då kom ingen. Och inte ringde någon och avtalade ny tid. Men i dag. När jag just vacklat upp med skrynklig pyjamaströja, hår på ända och inte minst en molande huvudvärk, då ringde det förstås på dörren. Ack. Jag flydde ut på balkongen och djupandades ett par tag.

Dessförinnan hade jag kokat te och konverserat vår ryske gäst som är här på utbytesresa. Vår egen gymnasiegosse var i Novgorod i våras och blev trakterad med te, mackor och bakverk vid alla upptänkliga tider på dygnet. Jag har svårt att hålla jämna steg.

Nu så. Jag är nödtorftigt påklädd. Handdukstorken har numera cirkulerande varmt vatten. Ryssen är på shoppingrunda. Solen skiner. Jag har ett par timmar och ger mig ut på standardrundan med P1 i öronen. Något nordfranskt till middag; i kylen ligger ett Alsacevin och väntar. Däremellan kanske en simtur.

torsdag 15 september 2011

Högtidlig inkonsekvens

I dag är det dags för riksdagens högtidliga öppnande. Stolt och glad över vår moderna demokrati är jag och stor respekt har jag för våra folkvalda och det maskineri som omger beslutsfattandet.

Men nyss klingade Kungssången ut i vår demokratis främsta finrum, riksdagens kammare. Och där får jag problem. Det spelar ingen roll att kronprinsessan är rundmagad och vackert om än trist klädd i bandkantad jacka. Det är tvärtom deprimerande att tänka sig ett foster som är förutbestämt att inneha landets högsta ämbete. En modern demokrati har inte ett oberörbart majestät i spetsen.

Men han eller hon har ju ingen makt, säger någon. Nej. Det hela är ett pråligt garnityr, fullt av inkonsekvenser och hyckleri. Skulle det vara bättre?

Själv firar jag riksmötets öppnande med kallbad och så småningom surströmmingssupé. För Sverige i tiden.

torsdag 14 juli 2011

När man inte skriver

Då är det nästan bara jag som vet att jag är på Österlen och åker till Wanås och skriver önskningar i Yokos träd och springer på heden och badar i havet i månsken och dricker Irish coffee med gammalt råsocker som smakar rent förunderligt som av fikon och lakrits.

Få vet att jag går på loppis och fyndar italienska lackpumps för en femtiolapp och att jag hittade en Marimekkoklänning i Malmö till 80 procents rabatt. Och tappade mobilen i samma veva fast fick tillbaka den, men det visste jag ju inte, där och då, när jag just simmat en lång tur i Västra hamnen.

Några vet att Göteborgs kammarkör sjungit för mig och andra lyckliga inte bara en utan två gånger och att jag hade nöjet att träffa Fru Decibel och hälsa på dirigenten Gunnar E som jag från och med nu och ända tillbaka till 1963 beundrar något sanslöst.

Och inte behöver man egentligen tala om att man besökt goda vänner och spelat många partier Yatzy med en lillgammal åttaåring och knipit hans tvååriga lillebror i kinderna av pur tantlycka över att någon kan vara så inibänken gullig och helt smart vid så unga år.

Årets första kantareller är det svårt att hålla tyst om, plockade i en storm och ett regn som fick havet att brusa vilt och brungrått, men i bokskogen var det bara blött och grönt och jag sjönk djupt i lövmattan med mina lånade gummistövlar med två par raggsockar i, för man ska vara varm och torr om fötterna.

Men inget behöver man egentligen berätta, för det har hänt ändå.

onsdag 15 juni 2011

Nu är det så här

Att svarta smalbyxor och svart t-shirt i syntet är ett helt värdelöst klädval när man har plus 28 på kontoret. Händerna klibbar fast vid tangentbordet. Det sinkar mitt ringlande, ska jag tala om.

Och nyss gick jag lagom klibbig och barfota ut i lunchrummet och hängde lite över lunchbordet och läste nån aftonblaska som omväxling. Inte vill man att den korrekt klädde chefen ska komma då. Fast lönerevisionen är klar för i år. Så.

tisdag 7 juni 2011

Inte så kaxig

Sedan jag kom hem från Paris har jag förutom gallstensanfall haft en lågintensiv förkylning som mest gjort mig sänkt och trött och dum i huvudet i största allmänhet. Tur det var ledigt i flera makliga dagar.

Nu börjar jag repa mig - tvi, tvi, tvi - men så upptäcker jag att jag drabbats av den mest patetiska av alla åkommor. Fejsbokavundsjuka! Harregudihimmelen, finns det ingen ände på dumheterna? Bryr jag mig på allvar om andras ungars prestationer och uppenbarelser, särskilt som jag egentligen alltid haft ett horn i sidan till nämnda kids? Ja, så illa är det tydligen ställt.

Det kanske hjälper med lite öl.

onsdag 1 juni 2011

Faller in i ledet

Jag konstaterar att jag nu säller mig till den tredjedel av kvinnor över 40 som har gallbesvär. Så jävla ynkligt! Ska magen inte längre palla stekt strömming med skirat smör och potatismos, kvällsmackor och mysligalopp, kroppkakor med skirat smör och grädde och nybakt bröd samt lite smågodis.

Då vill jag inte vara me'!

tisdag 31 maj 2011

Jag bor i alla fönsterkupor

Jag flanerar längs alla boulevarder och har picknick i varenda park. Jag sitter på uteserveringarna och dricker rosé med färg av rabarbersaft och doft av Provence. Jag bländas av förgyllda utsmyckningar och får svindel av överdimensionerade monument och byggnadsverk. Jag talar fort och snubblar på orden och skäller på bilar och flörtar på bussen. Jag handlar i alla bagerier och jag drar in doften av nygrillad kyckling och brända mandlar i gathörnen. Jag hoppar över rännstenar där vatten porlar och drar med sig nattens smuts och dagens fimpar. Jag går över ett sprucket kakelgolv i en murrig foajé och fem våningar upp i en knarrig trätrappa. Jag hör en dunkande arabisk rytm över gården och går ut i en varm skymning där dagen aldrig tycks ta slut.

Jag är i Paris och jag kanske är en grön bänk.

tisdag 17 maj 2011

I dag fast i går

åt jag: Kokt ägg till frukost, bulgursallad med kräftstjärtar till lunch och lax med röd curry och nudlar till middag.
lyssnade jag på: Introt till Kråkguldet, mycket bra.
tittade jag på: Kråkguldet!
skrattade jag åt: Mig själv och dottern när vi blev skiträdda för tant Signe i Kråkguldet.
sjöng jag: Allt är inte guld som glimmar (introt till Kråkguldet ju).
köpte jag: Spridda matvaror och två tvättkorgar.
påbörjade jag: Kati i Amerika.
lyckades jag: Baka två gudomliga brödlimpor.
avslutade jag: Kati i Amerika.
fick jag: Lite smyggodis.
valde jag: Att tacka nej till ännu en kass bok från Bonniers bokklubb.
lyckades jag: Nästan hålla mig lugn och fin när 17-åringen berättade att han ska på fest i förorten på lördag.
misslyckades jag: Dammsuga sovrummet. För krångligt med allt som samlar damm.
ångrade jag: Je ne regrette rien!
höll jag på att: Plantera om blommor på balkongen.
blev jag glad: När jag hittade flera bra böcker på bibblan (bland annat Katiböckerna och Buddenbrooks).
blev jag arg när: Det blev fula vattenfläckar på locket till den nyinköpta tvättkorgen.
provade jag: Ett par capribyxor på Monki. Dem ville jag inte ha.
ville jag: Att magontet skulle ta slut.

Allmän skärpning

Fransmän har en lättsinnig inställning till otrohet och utomäktenskapliga eskapader, särskilt när det gäller män på prominenta poster. Okej. Men mina vänner, DSK är anklagad för sexuellt övergrepp och försök till våldtäkt. Det är en helt annan ball park. Det ena är skral privatmoral; det andra är kriminellt.

Låt vara att det franska etablissemanget ser diffusa skillnader däremellan, eller kanske rentav inte orkat fundera över skillnaden mellan uppvaktning och sextuella trakasserier, handgriplig uppskattning och övergrepp. Men Erik Helmerson, DN:s nye ledarskribent, gör samma obetänksamma koppling, likaså TV-nyheterna igår kväll.

Väldigt obehagligt och väldigt talande.

onsdag 4 maj 2011

Tänk att få vakna

Min man är uppe först i familjen och hinner både äta frukost och läsa tidningen innan det är dags att ruska liv i den äkta hälften. Det resulterar i en del minnesvärda väckningsrepliker.

Mars 2010: "Kaya! Ålander! Röda bönor, ikväll! Feministisk allsång!

Mars 2011: "Nu vet jag varför F:s man sa så där i familjeterapin!

Maj 2011: "De har hittat bin Ladin!"

Det vore skönt med sovmorgon.

torsdag 14 april 2011

Där framme i Ölserud

En av de bloggar jag börjat följa relativt nyligen - för de bor så vackert, Kerstin och hennes man, och gör så fina saker.

Nu kan man vinna en bok. Jättefin!

onsdag 6 april 2011

Dox - Joan Rivers

Visst känner jag till Joan Rivers och visst har jag sett henne leverera punchlines i en eller annan pratshow, men på senare år har det sannerligen varit lätt att falla i samma trötta fälla som komikerna, eller "komikerna", på Comedy Central Roast gjorde och bara hänga upp sig på hennes ålder och till oigenkännlighet plastikopererade nuna.

Jag ber om ursäkt för det, Joan, för i Dox-dokumentären om hennes liv och karriär - synonymer vad det verkar - framträder en okonventionell, fulsnygg, självironisk diva med ett stort och varmt hjärta och ett visserligen botoxstelt men ändå helt bedårande kraxande skratt, ofta på egen bekostnad. Vi får följa henne under den senaste karriärsvackan när kalendern gapar i bästa fall halvtom och Joan inte riktigt vet hur hon ska vakna och leva nästa morgon om hon inte får ett gig, vad som helst. Pengar behövs, för även om hennes kök ser ut som i vilken 80-talslägenhet som helst så är salongerna ett förgyllt överdåd i stil med Versailles. Hon har en stab på åtminstone tio personer som hon avlönar, inte snålt heller, samt ett antal släktingar som hon försörjer, förutom att hon också betalar skolavgifter för de anställdas barn.

Joan får ligga i. Hon ringer och säljer sig till reklamkampanjer, uppträder på små hak, åker till Wisconsin och skäller ut en man i publiken som protesterar mot ett skämt om döva, far på kryssning i tre dagar för 125 000 dollar i betalning, gör en grej för Betty Ford-kliniken i Palm Springs, delar ut middagar till mindre bemedlade på Thanksgiving, går till plastikkirurgen, skriver en pjäs och åker till teaterfestivalen i Edinburgh med den, får gott mottagande, sätter upp den i London, får betyg tre av fem - och halvkollapsar i ett ögonblick av klarsyn, för det hon allra, allra helst vill är att bli erkänd som skådespelerska och London var en temperaturmätare. Gick det strålande skulle hon sätta upp pjäsen i New York och VISA DEM!!!

Men nej. Joan orkade inte utsätta sig för det. Och där någonstans blev jag riktigt orolig, för vid det här laget vill man se Joan triumfera, jag menar, hårt arbete ska löna sig, eller hur? Inte minst är hon för jävla rolig, och man nästan hisnar över klippen från 60- och 70-talet där hon i en tid när hemmafrun hyllades - och hon ser ut som en Stepfordfru! - men helst skulle vara modest i hemmet uppträder höggravid och grovskämtar om sex och aborter! "Jag har en väninna som gjort 14 blindtarmsoperationer blink blink*"

Jag har spoilat det mesta redan, men utelämnat alla bitar om hennes halvtragiska och slitsamma äktenskap som i och för sig gav henne både arbetsgemenskap och en älskad dotter som inte verkar alltför skadad, jag menar,vilken måttstock ska man använda?

Parallellt med allt rastlöst farande hit och dit över den amerikanska kontinenten under programmets senare del pågår tävlingen "Celebrity Apprentice", där både Rivers och dottern Melissa är med. För Melissa slutar det i förödmjukelse och utröstning; tigern Joan framhärdar tävlingen igenom samtidigt som hon suckar över vad man får nedlåta sig till nu för tiden för att stay on top.

Det sägs att hajar sjunker och dör om de slutar simma.

torsdag 31 mars 2011

Torr och kall vår

Wivallius visa gör sig påmind. Blöt och kall vore förstås värre.

I helgen var jag i Jämtland och åkte skidor i snö mjuk som nyvispad grädde. Den föll och föll och upphörde någon timme och så föll det lite mer och blåste till ordentligt i byarna. Skönt ändå att glida fram över myrar och i små utförslöpor, fundera över fikaställe och hitta en liten snöfri kulle med trädrötter att vila på. Starkt kaffe och rågbröd med tjocka ostskivor på. Bästa matsäcken i det fria. På fredagen blev det våffelpaus vid Fröå gruva.

I stan är våren ljus och blåsig och grusig och kall. Den svarta jackan som jag älskat hela vintern får vila och fram åker den metallicblåglänsande franska dunpajen. Värme och färg, alltiett. Fingrarna är iskalla, för varje dag lämnar jag vantarna hemma. Det är som en besvärjelse.

tisdag 22 mars 2011

Våren

I Frankrike är den 21 mars vårens officiella ankomstdag, och ta mig tusan om inte även det svenska vädret fattat det. I alla fall i dag.

Jag har fikat med en god vän och rullat barnvagn runt ett blåsigt Skeppsholmen och sett på vattenglittret och anfallits av kastvindar som så när tog mina nyinköpta reaböcker (Glitterscenen, Olssons pastejer, Hennes döda kropp, Mordets praktik, Den sista cigarretten och Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv till det facila priset av totalt 179 pluringar) men jag bara kastade lite trotsigt med hårtestarna, tryckte kassen mot bröstet och knallade vidare med uppknäppt jacka.

Nu hastar jag snart vidare längs Norr Mälarstrand, mot lånebarnet som ska föräras Olsson-boken, fikas och sedan tas på aikido.

Man har det man gör en ledig dag i slutet av mars. Vårens första dag.

fredag 18 mars 2011

Dagens vansinne

Ännu en skrikmorgon. Jag hade en gång en föresats som gick ut på att eftersom inte tjat, gnat, skrik och fysisk påputtning hjälpt så här långt så lär det ju inte hjälpa med mer av samma och därför skulle jag tagga ned och vara p-o-s-i-t-i-v där sådant förtjänades och i övrigt intet.

Har det hållit? Nej. Har jag skrikit? Ja.

Varannan morgon får jag mothugg och ilskna slängar i dörrar; varannan, som i morse, är det tyst och dämpat och sen kommer ett sms "Jag kom i tid" vilket är så hjärtskärande och allra mest för att han omöjligt kan ha kommit i tid, så antingen a) står det fel tid på vårt schema hemma vilket inte ändrar något i sak eller b) han räknar "i tid" efter när den sista svammelpellen, för han är inte den enda, stänger dörren bakom sig och lektionen äntligen kan börja med en redan trött alternativt svavelosande lärarperson.

Och sedan håller jag själv på att komma iväg för sent, glömmer frukosten och hamnar i EU-nämnden där det talas oändliga haranger om stabilitetspakter.

Jag måste vända skutan, och jag kommer på mig själv att tänka patetiska tankar i form av apologetiska presenter. Dit ska vi inte gå, inte än, men en löptur för att skingra tankar och endorfinknarka lite, så en god middag och kanske en film i soffan.

Livet, livet.

tisdag 15 mars 2011

Saker som händer

Täppas sa just något roligt: "Den där experten som fick kärnkraft att låta som kravodlad müsli." Gnägg.

Annars är det ju inte så roligt, det där med havererade kärnkraftverk och våldsamma naturkrafter som sveper bort livet för folk. Men jag har så svårt med inlevelseförmågan när det inträffas katastrofer av den magnituden. Läser och tittar och informerar mig - men känner ingenting. Lätt att tro att man är självcentrerad och kall som en fisk då, särskilt som bloggvärlden fylls av ilska och sorg och personligt kända redogörelser fast dessa människor liksom jag sitter på stabil mark i en annan världsdel.

Jag vet inte vad jag vill säga med det. Inte att alla andra är överspända hycklare i alla fall. Men jag tänker att deras sätt att reagera liksom automatiskt är det självklart rätta. Att sitta utan minsta antydan till förhöjd puls eller inre tvång att ha tv:n på för att inte missa det senaste känns helt enkelt lite misstänkt. Kallhamrat.

tisdag 1 mars 2011

Sveriges ödmjukaste

Johan Olsson har fullt förtroende för vallateamet.

Det är att vara mycket, mycket generös en dag som denna.

måndag 28 februari 2011

Palmeögonblicket

Jag var knappt 22 år då Palme mördades. För många är tonåren och åren som ung vuxen och student aktiva och laddade politiska år. Inte för mig. Knappt för någon där jag växte upp i gråsosseland. Däremot är jag ju av den årgången att Palme alltid funnits. De borgerliga åren och kärnkraftsomröstningen och hela den epoken försiggick för mig i grundskolans mellan- och högstadium. Jag kan vara förlåten bristen på engagemang där. Kanske var det annat för ungar på större ställen? Vi var verklighetens folk så till den grad att jag inte fattade att det fanns ett annat perspektiv.

I mars 1986 var jag ganska nyinflyttad till Stockholm och jobbade på sjukhus. Bodde i korridor, jobbade stundom helg. Till exempel lördagen den 1 mars. Jag hade inte lyssnat på radio, bara stigit upp i den mörka ottan, kokt ett ägg och brett en smörgås med hamburgerkött på. Bara jag var vaken i den lilla korridoren. Gick och hämtade tidningen, vecklade upp den i steget, på väg mot köket. Stort porträtt, stora svarta bokstäver. Det var overkligt, faktiskt något av en fysisk chock.

På jobbet var det en känsla av förstämning och många av gamlingarna var väldigt oroliga och ledsna. Jag kan inte minnas att jag gick till mordplatsen. Däremot var jag ute på begravningsdagen. Grått, stilla, ödesmättat. Tyst.

Vill man läsa någonting alls om Palmeutredningen och konspirationer ska man välja Leif GW Perssons Faller fritt som i en dröm.

tisdag 22 februari 2011

Across the universe

Nej, men över Östersjön mot Helsingfors. I eftermiddag. Planeringsresa med jobbet. Förra våren fick vi en ny och ambitiös chef, och nu är tanken att ruska liv i den gamla kollektiva kropp till kansli som hänger såsom en appendix i organisationsschemat. Vi rapporterar ingenstans, ingen rapporterar till oss. Same procedure as last year kunde vara vårt motto, men det rör sig nu. Det rör sig. Små rörelser och kanske inte direkt framåt. Men ändå.

torsdag 3 februari 2011

Note to self

Anmäl dig inte som frivillig organisatör av något annat än middagar i hemmet och möjligen en eller annan loppis.

Jobbresor med tillhörande restaurangbesök är off the periodic system. Från och med nu.

tisdag 1 februari 2011

Vinter...



Så här kan det se ut en alldeles vanlig måndag när man skidat sisådär en timme åt sydost.

torsdag 6 januari 2011

Omedveten frånvaro

Här och nu. Ska man vara. Då skapar man minnen. Då blir man en harmonisk varelse.

Här och nu är jag dålig på. Så nu har jag missat julen. Jag ligger i soffan, för tillfället och konstigtvis ensam en vardagskväll, och känner små pustar av förväntan inför vad som komma skall. Och då menar jag inte 2011 och nya tag.

Ge mig mer jul. Tålamod. Dådkraft. Änglavingar.

söndag 2 januari 2011

Påminnelse

Nästa år ska vi åka härifrån medan vi fortfarande är välkomna. Så att säga.