fredag 18 mars 2011

Dagens vansinne

Ännu en skrikmorgon. Jag hade en gång en föresats som gick ut på att eftersom inte tjat, gnat, skrik och fysisk påputtning hjälpt så här långt så lär det ju inte hjälpa med mer av samma och därför skulle jag tagga ned och vara p-o-s-i-t-i-v där sådant förtjänades och i övrigt intet.

Har det hållit? Nej. Har jag skrikit? Ja.

Varannan morgon får jag mothugg och ilskna slängar i dörrar; varannan, som i morse, är det tyst och dämpat och sen kommer ett sms "Jag kom i tid" vilket är så hjärtskärande och allra mest för att han omöjligt kan ha kommit i tid, så antingen a) står det fel tid på vårt schema hemma vilket inte ändrar något i sak eller b) han räknar "i tid" efter när den sista svammelpellen, för han är inte den enda, stänger dörren bakom sig och lektionen äntligen kan börja med en redan trött alternativt svavelosande lärarperson.

Och sedan håller jag själv på att komma iväg för sent, glömmer frukosten och hamnar i EU-nämnden där det talas oändliga haranger om stabilitetspakter.

Jag måste vända skutan, och jag kommer på mig själv att tänka patetiska tankar i form av apologetiska presenter. Dit ska vi inte gå, inte än, men en löptur för att skingra tankar och endorfinknarka lite, så en god middag och kanske en film i soffan.

Livet, livet.

15 kommentarer:

Cecilia N sa...

Du ska få en dag i morgon som ren och obrukt står. Med blanka ark och nya kritor till ...

cruella sa...

Tack.

Annaa M sa...

Usch ja. Vi brukade säga ibland när barnen var små att det kändes som en halv arbetsdag när man äntligen fått iväg alla på morgonen. Föga anade man att det egentligen inte skulle bli så mycket bättre när de inte längre skulle följas utan skrikas iväg. Och man inte bara kunde ta dem i handen och rusa.

Värsta året var det när de alla tre gick på gymnasiet och ingen gick upp självmant.

Nu undrar jag hur jag kunde vara så in i h-sike dum att köpa kängor med så många hål med mig hem från Dublin till hemmadottern.

cruella sa...

Jag kanske ska vara glad att ungen inte klär sig som en estet utan kippar på sig ett par skejtskor...

*huvudhäng*

Elisabet. sa...

Jag tror verkligen att människor kan känna helt igenom äkta empati med människor - även på andra sidan jordklotet -.

Men kan det inte vara så att du helt enkelt är en rationell människa?

En som vet att det spelar egentligen roll hur mycket du förfasas, det hemska kan ändå inte göras ogjort?

Och hur mycket du än går och deppar, så blir inget bättre för den sakens skull?

Det tror jag.

Elisabet. sa...

Nu skrev jag dessutom på fel inlägg.

Ja, ja.

Du förstår väl .-)

Ullah sa...

Från helvetesmorgnar när barnen var små har jag nu nått fram till en punkt med lugna sköna morgnar där gymnasiegossen själv stiger upp och går iväg i god tid och niondeklassaren (som i och för sig låter sig curlas lite med väckning och av modern färdigbredda mackor) som hinner sitta vid datorn en stund innan det är dags att gå. Jag tror knappt det är sant, men så är det. (Peppar peppar och allt det där...)

Ullah sa...

Tillägg: Ville inte knäppa dig på näsan, bara berätta att det finns hopp!

Anna sa...

Ibland funkar det att fråga hur den morgontrötta själv vill ha det. Be henom tänka efter exakt vad hen behöver för hjälp att komma upp. Och sen göra exakt det och inget annat, och låta allting annat vara ins'allah. Kan vara värt att testa i en vecka eller två.

cruella sa...

Hej alla snälla, det är inte komma uppet som är problemet utan det är i andra änden det krånglar till sig. Efter tandborstning kan det återstå en halvtimme för simpel påklädning och väskkoll - ändå rinner tiden ut. Jag förstår inte vad som händer.

Christina sa...

Men vad skulle hända om du inte sa någonting? Om du gick innan de går? Skulle de komma för sent några gånger för att sedan inse att ingen annan än just deras egna ben kan ta dem till skolan eller kommer de att tillbringa resten av skoltiden med sena ankomster?
Kan du göra vätskekontroller? ;) Alltså räkna baklänges. Ställa en klocka på 15 min innan krisläge ... då ska det och det och det vara klart. Check.
Typ.
Eller bara vänta och härda ut. För det går ju över <3

cruella sa...

Han lär sig inte av att komma för sent, han funkar inte riktigt så. Och med mina arbetstider är det svårt att vara ur huset redan före åtta på morgonen - eller jag kanske ska smyga tillbaka sen;-)

I morse prövades någon metod som jag inte var inblandad i. Det hjälpte eventuellt en aning. Man får se tiden an.

Det finns människor som kämpar med klocka och förmågan att känna tiden i kroppen hela livet, J hör till dem är jag rätt säker på. Just nu är han en tvär tonåring så alla förslag om att hitta smarta strategier är jobbiga, tycker han.

cruella sa...

Alltså, tack för råd och uppmuntringar, jag ska inte vara en sån som jag själv tycker är så trist: först be om reflektioner och sen komma med tusen anledningar till varför det inte funkar för just oss!

Det finns bra grejer i det ni skriver, tack.

Bondhustrun sa...

Men du! Vi har ju samma problem, typ. Och tänk att jag aldrig har hittat din blogg förr. Dåligt. Nu är den bokmärkt.

Hur gammal är ungen? Min är nio. Och det är precis samma sak här nästan jämt.

cruella sa...

Hej Bondhustru! Det finns för många bloggar helt enkelt;-)

Min hopplösing på området är hela 15 år nu, men har ju varit mer eller mindre likadan hela tiden. Dock var det enklare när man fortfarande följde honom till skolan eller när kompisarna gick tillsammans på mellanstadiet. Nu har han egentligen inget sådant yttre som manar på, bara det trista faktum att lektionen börjar ett visst klockslag. Och det motiverar inte tillräckligt tydligen.

Vi kämpar på. Jag jobbar på att släppa tanken på att han kan om han vill. I så fall skulle han göra det för att slippa stress och tjat. Man får hitta strategier och curla en del. Fördel att din onge är yngre; när jag föreslår vissa fiffigheter nu för tiden tror J at jag vill diagnosticera honom;-)