Wivallius visa gör sig påmind. Blöt och kall vore förstås värre.
I helgen var jag i Jämtland och åkte skidor i snö mjuk som nyvispad grädde. Den föll och föll och upphörde någon timme och så föll det lite mer och blåste till ordentligt i byarna. Skönt ändå att glida fram över myrar och i små utförslöpor, fundera över fikaställe och hitta en liten snöfri kulle med trädrötter att vila på. Starkt kaffe och rågbröd med tjocka ostskivor på. Bästa matsäcken i det fria. På fredagen blev det våffelpaus vid Fröå gruva.
I stan är våren ljus och blåsig och grusig och kall. Den svarta jackan som jag älskat hela vintern får vila och fram åker den metallicblåglänsande franska dunpajen. Värme och färg, alltiett. Fingrarna är iskalla, för varje dag lämnar jag vantarna hemma. Det är som en besvärjelse.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Än är det vinter kvar, säger mor. Benen kan jag klä av mig på tämligen oförskräckt men aldrig händerna, är paniskt rädd för att frysa om händerna. Och kan inte ens dra några slutsatser av det.
En klagovisa kan man nästan alltid klämma fram ändå ....åtminstone jag.
Det gäller att plocka fram de där "mellankläderna" nu. För plötsligt är det över, det här mellankalla. Så idag gick jag omkring med halvvarma stövlar men med hal sula. Eftersom det är nästan barmark kunde jag släntra nerför gräsbacken i stället för att riskera halka i gruset. Man får glädjas åt det lilla.
Jag klär mig än si, än så och känner mig grå och dammig och lite felklädd, för varm eller för kall i vad jag än tar på mig.
Det är den tiden som sagt var.
Skicka en kommentar