tisdag 7 juni 2011

Inte så kaxig

Sedan jag kom hem från Paris har jag förutom gallstensanfall haft en lågintensiv förkylning som mest gjort mig sänkt och trött och dum i huvudet i största allmänhet. Tur det var ledigt i flera makliga dagar.

Nu börjar jag repa mig - tvi, tvi, tvi - men så upptäcker jag att jag drabbats av den mest patetiska av alla åkommor. Fejsbokavundsjuka! Harregudihimmelen, finns det ingen ände på dumheterna? Bryr jag mig på allvar om andras ungars prestationer och uppenbarelser, särskilt som jag egentligen alltid haft ett horn i sidan till nämnda kids? Ja, så illa är det tydligen ställt.

Det kanske hjälper med lite öl.

13 kommentarer:

pärlbesatt sa...

Vad bra att jag kan bistå dig där! Tänk på mina kids så tycks nog dina väldigt nöjsamma plötsligt! ;)

Och krya på dig från galldumheterna och förkylning också!

cruella sa...

Mina dumheter har ingen relation till verkligheten; således är jag alldeles för nykter för att idka jämförelser av det slaget;-)

Tack för påkryningsönskning! Vore trevligt att texempel fika nån gång.

Lotten Bergman sa...

Snälla nån, se nu på FB som något som katten släpar in och som man måste registrera men inte bry sig om. Min djefla man skrev nåt om hur intressanta människor faktiskt är när de lider i november och februari men hur jävla trista de är med sina grillpartyn i sommarvärmen.

Lotten Bergman sa...

Jag hittade min djefla mans tankar.

cruella sa...

Jag GÖR det, Lotten, men ibland är jag som sagt var dummare än tåget. Intressant nästan. Jag som är så clever.

Lotten Bergman sa...

Tssst, jag som är så clever påstod ju igår att getingar tappar gadden. Pffft, ba – så är man dum i huvve.

cruella sa...

Nu läste jag den djefla mannens fundering och måste genast gå till FB och se vad jag själv har skrutit om för dumt. Ordet för kvällen.

cruella sa...

Intressant att jag för alls icke många dagar sedan skröt om... ett barn.

Cecilia N sa...

Aj då ...

Wv bistår med det nästanrättstavade hermis. Fniss.

Tur man inte fb-ar.

Anonym sa...

Facebook gör dig olycklig, påstår tydligen forskare, läs här:
http://www.aftonbladet.se/wendela/article12800086.ab

Själv har jag konstaterat att glada tillrop om fint väder, barn och god mat får massor av gillande men när jag ställer en fråga, eller ett påstående av mer allvarligt, kanske politisk, karaktär så möts det med tystnad!

Annaa M sa...

Jag vet ju inte precis vad du avser - men det spelar ingen roll, jag förstår precis hur du menar! Jag kan gå igång utan fejan. På sk goda vännens förnumstiga uppsyn irl när hon rabblar upp sin dotters framgångar. Det går Utmärkt för henne på det Svåra engelska universitetet, hennes Ursnygga och Genomtrevliga pojkvän har fått värsta Karriärjobbet på Departementet och så är hon ju så Snygg och Omtyckt, dottern. Och mina duktiga döttrar skrumpnar och bleknar, all framgång försvinner, kvar finns bara missade tentor, avhoppade kurser, dumpade pojkvänner och vännens försmädliga flin. Det lättade litet när pojkvännens fantastiska jobb inte var som informationschef på utbildningsdepartementet utan som civil servant på en en stadsdelsförvaltnings informationsavdelning...

Men fan varför ska man vara så där???? Varför ska man låta människor få en att känna sig så där?

Yvonne sa...

Jag känner igen mig!!
Men va faan, vi är ju inte våra barn! Vad dom gör eller inte är deras eget görande och varande.
Viktigt att inte vara lyckad eller misslyckad via sina barn. Navelsträngen måste klippas.
Jag ju vuxna barn, och har upptäckt att man måste lära känna dom, igen. De har ju blivit vuxna människor med kvaliteter och tankar som jag inte har en aning om. Det är j-vligt spännande, ett livsäventyr, att börja umgås med barnen i vuxenvärlden.
Se FB som ett senaste nytt-forum. Att ha lite lagom koll på vad folk gör och hur de mår. Använd det mest effektiva FB-filtret, "sila tugget".
Sanningen syns sällan i offentlighetens kommentarer på FB. Allt det här vet både du ochjag, ändå trillar vi dit ibland. Men då luftar man sig lite på bloggen. Sätter sig på sin "stubbe i skogen", andas lite, och sedan blir det bättre.
Du är en suverän bloggare! Dina kids är lyckliga som har en mamma som kan tänka och tycka som du!

kram från gamla Cikorian (från gamla Lunar, remember me?)

cruella sa...

Hej Cikorian, visst minns jag! Jag kan inte annat, så som din blomnamne vräker sig längs vägkanterna är på Österlen... Kul att se dig igen och höra kloka snällord. Kram!