tisdag 18 september 2012

När man öppnar ett riksmöte

Jag ska väl ära traditionen, jag med, och skriva en rad från min kammare just en dag som denna. I och för sig har det som bör sägas angående riksmötets öppnande och vår karl till kung redan sagts å det briljantaste i dagens blad. Jag håller naturligtvis med och applåderar handflatorna röda och svedda åt att det finns vettigt folk som inte förtröttas.

I detta nu tågar hög- och lågdjur in för att ta plats i plenisal och på läktare. På Riksplan spelar Arméns musikkår, i gamla riksdagshusets trapphall ljuder vackra toner från Friedmans Apostlar, det vill säga Handelshögskolans studentkör. Om en stund tar statschefen till orda. Sedan avger statsministern regeringsförklaringen. Före och efter spelas ännu mer vacker musik. Det är värt att slå på tv:n enbart för detta.

Det som gör starkast intryck i dag är dock parentationen, det vill säga talmannens minnestal över riksdagsledamöter som gått bort under året. I kammaren sitter förhållandevis friskt och vitalt folk; därför är det inte ofta vi behöver begrunda livets flykt just i detta sammanhang. Men i år har vi skakats, får jag nog säga, av inte mindre än tre dödsfall under sensommaren. Moderaten Johnny Munkhammar och socialdemokraten Carina Moberg dog i sviterna av cancer, medan den hjärtskärande unge tidigare sverigedemokraten och på senare tid politiska vilden William Petzäll inte klarade kampen mot sitt missbruk. Förfärligt, förskräckligt.

En vacker och värdig stund blev det, med en fin balans mellan det korrekta och det personliga. Måhända klen tröst för de närmaste, ändå en viktig ceremoni för en folkförsamling.

Nu börjar snart maskeraden.