Väntetid

Jag är mycket dålig på att vänta. Väntan innebär brist på kontroll, och det avskyr jag tydligen så pass att det möjligen inte är riktigt normalt. Att må dåligt i väntan på ett möjligt cancerbesked eller liknande är förstås helt naturligt. Men något sådant har jag gudskelov inte utsatts för ännu. Jag jagar upp mig över annat. Över mejlsvar som inte kommit tillräckligt snabbt (vad är det - fem minuter?). Över mejlsvar som ligger olästa in Inkorgen - jag vet ju inte vad som står i dem. Pulsen hinner rusa.

Besläktat med den obehagliga väntan är beslutsvåndan. Det är sällan som ett och endast ett alternativ framstår som det enda möjliga. Och vad händer om... om... om? Katastroftankar är jag bra på; det må gälla viktigt eller oviktigt. Jag ser inte klart förrän långt efteråt. Då kan jag förundras över hur det som upptog hela min tid och varelse knappt ens går att återkalla i minnet.

Med allt som kommit upp till ytan det senaste halvåret och den osäkerhet, oro och vånda som det fört med sig kan jag inte ens komma ihåg hur det var innan. Vad ägnade jag mig åt innan vi förstått hur det är ställt med allt vad det innebär av fruktlösa försök till kontakter med diverse inrättningar och tröga system? Innan Kina kom på tapeten och det förde med sig alla möjliga stora och små beslut? Innan det var dags för H att söka gymnasium här hemma och inte veta om betygen räcker till? Innan vi började rota i internationella skolor Där Borta och fastna i byråkrati och fjära frågor om hur det egentligen står till med våra ungars akademiska nivå? Innan vi måste börja fundera över vad vi ska göra med lägenheten under tiden? Och så vidare.

Jag känner mig som en atom med ett moln av svaga elektronbindningar runt en liten kärna. När som helst sticker en eller ett par av elektronerna i väg. Fast det är en dålig analogi. Elektroner som sticker gör ju atomen stabilare. Det har jag då inte märkt.